Hur växte idén till DansZine fram? Var det en specifik impuls eller en långsamt växande känsla av att något saknades? 

Lovisa: jag tyckte det kom från en impuls. Tanja frågade om vi skulle göra och jag kände direkt JA. Jag har tyckt att dansscenen känts negativ och att jag ville göra något för att skapa en positivare känsla och framåtanda i den frilansande delen. Också att uppmärksamma oss som jobbar. Peppa!

Tanja: Både och. Jag har länge varit intresserad av publikationer i relation till sceniska verk, fanzines och grafisk form. Tänker också på dansen som en kollektiv praktik och vill gärna och ofta hitta ingångar till hur vi kan samlas. Långsamt växte det nog fram ur detta. Sen var impulsen snabb och väldigt mycket “ nu kör vi”. 

Tycker också att det saknas tryckt material från fältet. Jag vill att Gbg DansZine ska spegla bredden av det fria dansfältet i Gbg – gällande röster, genrer och generationer. Alltså inte bara representera de som är aktiva skribenter eller de som arbetar med skrivande i relation till konstnärlig forskning t. ex. 

Eftersom den fria danskonsten blir lite av ens liv när en jobbar med det här, känns det också fint att både få hylla och samlas från – till – om – det fria dansfältet i Gbg. 

Ni säger att projektet drivs av “lust and trust” – hur tar det sig uttryck i ert arbete tillsammans?

Lovisa: Vi utgår från Ja! att ha med så mycket som möjligt. Det känns roligt och lyxigt att vi efter att ha skickat ut frågan får massa personlig och kreativt material. Att det verkar väcka lust och bubblar. Både för oss och för dem vi gör det för.   

Tanja: Tillit finns till fältet och mellan oss såklart – vi behöver bara samla in, fånga upp och pussla ihop. Tänker att varje projekt som en startar bygger mycket på initial lust och pepp. Jag vill också att de som bidrar med sina texter, bilder, tankar och idéer ska få mer en slags boost än “ännu en deadline”. Det behöver kanske inte alltid produceras nytt material. Kanske snarare dela något från ens (yrkes)liv. Som ett kollegialt samtal samt för att lyfta varandras arbete. 

Varför var det viktigt att skapa något fysiskt, något man faktiskt kan hålla i handen – i stället för att publicera digitalt?

Lovisa: Dels känns det kreativt och gött att hålla i något. Att det är printat. Fysiskt precis som dansen. Digitalt försvinner lätt eller blir infångade i bubblor. Att ställa ut på en plats gör att fler får syn och kanske blir nyfikna. Det gör att det känns mer värdefullt på något sätt… Att det inte går att radera. 

Tanja: Jag tror att vår konstform – dansen – upplevs bäst live och att det är precis samma med ett Zine. Taktilt och fysiskt. Tänker också mycket idag på kroppen och det fysiska som motståndshandling. 

Zine-traditionen har sina rötter i punk och DIY-kultur. Hur översätter ni det arvet till dansfältet i Göteborg idag?

Lovisa: Hmm jag kanske inte riktigt förstår frågan, men jag försöker. Jag skulle säga dansfältet i Göteborg mycket skapar sina egna vägar att producera på men kanske inte märks eller hörs så mycket. Att många kämpar ekonomiskt och inte har tid att arbeta med dansen och därför bara gör saker när det känns paketerat och välarbetat. Att det inte visas så mycket oputsat, tester. Många jag möter har inte koll på dans förutom GöteborgsOperan. Inte ens Atalante som jag ser som en stor scen för scenkonst och fria grupper/personer känner kulturintresserade personer till. Det blir mycket att man visar för sina egna. I danszinet tycker jag vi översätter det i att vi gör allt själv och låter folk få skriva hur de vill utan att redigera i det. Att få visa upp saker i process, att det inte behöver vara perfekt men också visa på att vi kan och är så mycket mer än bara rörelser till musik på scen. Med tiden kommer vi hitta en form men är öppna att den kan förändras som vi och vad dansen behöver. 

Tanja: Jag är uppvuxen i Umeå på 90-talet under straight edge-eran, då både DIY, hardcore- och punkscenen var väldigt stark. När jag var 20-nånting spelade jag i olika indieband, spelade skivor på mina kompisars spelningar osv. Vi gjorde allt själva, kånkade våra instrument till olika gig på små scener, skapade omslag till våra skivor – samlades helt enkelt i olika sammanhang som rörde vår subkultur. Jag drar nog många paralleller till ‘det fria dansfältet’ idag – som en slags autonom rörelse, och utom-institutionell subkultur. 

Kommer DansZine att vara kuraterat eller helt öppet för bidrag från dansfältet?

Lovisa: Delvis kuraterat då vi bestämmer tema och layout. Samtidigt är vi öppna för allt som kommer in, tolkningar av våra frågor och det får lite styra hur varje nummer kommer se ut.  

Vi kommer köra på teman (nästa nummer #2 har temat ”Voice”) och försöka pussla in texter därefter, men det är öppet att skicka in alla typer av bidrag och idéer: gbgdanszine@gmail.com 

Tänker ni på DansZine som en form av motstånd – mot isolering, ekonomiska begränsningar eller digitaliseringens dominans? 

Lovisa: Jag ser det kanske inte som en form av motstånd utan mer som en öppning in i det fria dansfältet för andra och för varandra. Kanske kan jag formulera det som ett positivt motstånd mot det politiska och ekonomiska våldet och oförståelsen av kulturarbetare. Jag har känt en väldigt negativt mående och hopplöshet av de jag träffat vilket på ett sätt smittat av sig. Därför känns Zinet viktigt för att få ur sig frustration och kunna blicka framåt bakåt och åt alla håll. Att vi hämtar kraft hos varandra och 

Tanja: Såhär har vi ju skrivit om GbgDansZine: Vi upplever att vi tvingas från varandra i denna politiska, ekonomiska och digitala era. Vi vill ha något taktilt, fysiskt och analogt.

Jag tänker på det som en form av motstånd som någonstans kommer från den där platsen inom mig som är livrädd och orolig över sakernas tillstånd i världen. Samtidigt som jag drivs av peppen och ’gemenskap-andet’. 

Ni gör detta helt utan finansiering. Hur tänker ni kring hållbarhet – både praktiskt och konstnärligt – på längre sikt?

Lovisa: Det som kostar är vår tid, andras tid och pappersmaterial. Sen får vi stöd från scener och konstinstitutioner med bläck och skrivare vilket vi är tacksamma för! Jag tänker att söka stöd också tar både energi och tid. Därför tänker jag att det är bättre att det är donationsbaserat. Kanske anordna event där pengarna går till papper etc.  Eftersom vi gör det utan stöd har vi också friheten att släppa nummer med vilket intervall som helst (även om vi har som mål att släppa varannan månad kan vi gå på lust och tid). Vi hoppas det ska vara som en inspiration och dokumentation av vad som händer i Göteborgs dansfält och det gynnar både oss och andra. Att få ta del av varandras praktiker, event och erfarenheter. Vi får se hur det tas emot och kanske i framtiden kan vi söka stöd eller få in donationer till att även betala oss och de som skickar in text. Målet är inte att tjäna pengar utan ha ett kreativt forum där vi delar med oss av danskonsten. 

Tanja: Jag vill ju göra detta från en lustfylld plats – vilket just nu betyder ideellt arbete där vi styr tiden, sätter våra egna deadlines och får köra på utan ett ramverk utifrån. Det är just nu en plats där jag hämtar kraft och energi. Det har varit SÅ fint att läsa och ta del av alla texter, bilder och inspel som är med i första numret. 

Hur hoppas ni att DansZine kommer tas emot av danscommunityt och publiken?

Lovisa: Jag hoppas de kommer älska det haha! Hoppas att folk (särskilt de som skickat in saker) kommer känna sig väl representerade och att dansare få känna en positiv och supportive vind. Att de är del av något viktigt. 

Tanja: Hoppas på att det blir en samlande kraft. Olika generationer och delar av dansfältet korsas och möts. Blädderexemplar kommer finnas på scenerna (Atalante, Skogen, 3:e Våningen och Scen46) för publik att ta del av.