Femton år efter koreografens död spelas nu åter Pina Bauschs ”Nelken” på klassiska dansscenen Sadlers Wells i London. Dansscenen har återkommande tagit emot Bauschs gästspel sedan 1980-talet. Senast ”Nelken” visades här var 2005 och ensemblen är i stort sett utbytt men verket lever i högsta grad.

Titeln har en tydlig koppling till scenrummet, ett hav av 8000 rosa nejlikor som dansarna har att förhålla sig till. Inledningsvis trampar de försiktigt mellan blommorna och finner noga plats för sina fötter och stolar. Snart är dock försiktighet som bortblåst, stolar flyttas och läggs, dansare springer över fältet, kaos breder ut sig genom föreställningen, Bausch gör det inte lätt för dansarna (Inför urpremiären visste inte ensemblen hur scenbilden skulle se ut). Men alltid är det någon som försöker återställa en form av ordning, försöker städa upp, men förfallet lurar ständigt. Den mänskliga kampen mot entropin är dock dömd att misslyckas, men öven brutna, nertrampade nejlikor bär på en skönhet, på samma sätt som brustna drömmar. Kärleken överlever även när den trampas på och oavsett vad som läggs den till last.

Nelken handlar helt enkelt om kärlek, att älska och bli älskad. Som i så många andra verk genomlyser Bausch mänskliga relationer och vardagens till synes slumpmässiga händelser och komplikationer. Någon linjär och sammanhängande berättelse finns inte, allt sker framför ögonen på oss – infall, hopp i tidslinjen, en kvinna skalar potatis, några män doppar ansiktet i hackad lök, ett kvinna (barn) tvångsmatas, man bygger torn av kartonger för ett stunttrick … allt är lika giltigt.

Fältet av nejlikor fylls plötsligt av skuttande kaniner, män klädda i tunna sommarklänningar i lekfulla språng på alla fyra, dråpligt och underbart kaninlikt. Så blir kaninerna jagade, alla kommer undan utan en som till sist fångas och hen avkrävs ”Passport!” Lätt frågande men lydigt försvinner hen ut i kulissen och återkommer med sitt pass. Det granskas noga och till sist får kaninen klartecken: ”Du får fortsätta hoppa!”  Det lekfulla kan plötsligt vändas i sin motsats, livet är inte så enkelt och förtrycket lurar bakom hörnet.

Pass-scenen återkommer senare men i mer förnedrande form, personen i klänning ombeds gå och klä sig ”anständigt”, och tvingas både röra sig och låta som en hund och papegoja i väntan på besked från passkontrollanten, innan hen får fortsätta dansa.

Detta och fyra bastanta skällande hundar på scenen är koreografens anspelning på gamla Östtyskland, men tematiken är lika talande i fästning Europa. Vad tvingas inte människor idag gå igenom på väg till och i ”det förlovade landet” i hopp om människovärdiga villkor.
En enkel barnlek som ”Ett, två, tre – Stopp!” Börjar oskyldigt och utvecklas till en kamp på liv och död (som i [Tv-serien] Squid Game).

Men trots allt, i grunden är verket är en hyllning till livet och kärlek av vitt skilda slag men också kärleken till konsten, till dansen som konstform. Dansarna redogör i en scen för varför de blev dansare.

I Nelken finns ett av Bauschs mest ikoniska solon ”The man I Love” *, framfört på teckenspråk av en kostymklädd man till George Gershwins klassiska musik sjunget av Sophie Tucker. Solot återkommer två gånger. Sophie Tucker och budskapet kan knappast missas av någon. Bausch pläderar för den gränslösa kärleken som dock inte saknar motstånd och komplikationer. ”Nelken” är en flammande appell för allas lika rätt till gränslös kärlek. Världen har inte blivit mindre kaotisk eller lättare att begripa, kärlekens landvinningar ifrågasätts ständigt i en värld fylld av nymoralism och populism.

Till slut får publiken stående delta i ”Nelken Line” eller ”Season Line” där de fyra årstiderna representeras av fyra rörelsesekvenser. Sedan 2017 görs den av entusiastiska deltagare av alla åldrar över alla kontinenter och har översvämmat YouTube.

Pina Bauschs brinnande försvar för rätten att älska vem man vill, män i klänningar som hoppar likt kaniner eller dansar balett med bländande teknik, någon som gnuggar ansiktet i nyhackad lök, allt känns bara som den naturligaste sak i världen. Mycket queerare än Pina Bauschs ”Nelken” från 1982 kan det därför knappast bli.

* ”The Man I Love” skapades ursprungligen av Lutz Förster tillsammans med Pina Bausch, och ingick i Försters gästspel på 3:e våningen i Göteborg 2012.

I sommar visas ”Nelken” på Burgtheater i samband med ImPulsTanz – Vienna International Dance Festival 17 – 20 juli 2025. 

https://www.pina-bausch.de